Archive for januari, 2010
Publicerat lördag, 30 januari, 2010 @ 21:13
Idag hade vi fint besök av tokarna från Våmhus 
. Min syster, systers man, Moa, Erik och mormor hade pallrat sig ut i kylan och ner hit till oss i Borlänge. Nu var det ju inte för att de saknade mig så nedrans mycket…utan det var nog mer för det nya tillskottet i släkten. Det nya tillskottet var väl ungefär lika social som han brukar när det kommer folk, han stänger ögonen och snarkar mest. Jag tror han öppnade ögonen i en kvart eller något iaf…och det var precis när de var i färd att åka hemåt…bussigt värre 
Hur som, det var massor med trevligt att de kom förbi. Att mormor var med var extra skoj…hoppas hon tyckte detsamma. Vi fikade DeLux (den var för din skull syster..hehe) och jag vågar inte ens tänka på dagens sockerkonsumtion. Bland allt annat fikabröd så hade de stoppat ner ett familjepack med mums-mums…livsfarligt ju!!! Jag ska försöka hålla tassarna borta ett tag iaf, det vore ju trist om de tog slut på en gång menar jag.
Nu börjar det nalkas middag här hemma tror jag minsann, sent som vanligt. Men tiden rusade ju på idag också….och bättre sent än aldrig sägs det ju.
| Arkiverat under: Foto, Random, Theo 0-3 mån
Publicerat lördag, 30 januari, 2010 @ 0:31
Kikade på klockan nyss och blev chockad över hur mycket den faktiskt hunnit bli. Det börjar närma sig sängdags med andra ord, och det känns faktiskt i skallen. Ska skicka sambon så han får byta blöja på fisen…sen är det matningsdags och förhoppningsvis lite sömn. Vi är två trötta päron här vill jag lova, jag efter rätt kass sömn natten tills idag…och pappsen efter ett gäng timmar på skotern.
Imorgon blir det att försöka masa sig ur sängen någorlunda tidigt. Syrran (Theos moster) med familj kommer förbi och hälsar på, det ska bli riktigt trevligt. Lite spännande att se om Theo tänkt vara vaken något…eller om han planerar att sova bort även detta besök . Vi får nog börja bjuda hit folk på nätterna istället…haha.
Neh….blöjor och matning var det ja….
| Arkiverat under: Theo 0-3 mån
Publicerat fredag, 29 januari, 2010 @ 9:05
Men shit, om jag tyckte att tiden gick snabbt förut….så är det ju inget emot vad den gör nu!! Är det någon som har en aaaning om vart dagarna tar vägen egentligen? Jag hinner knappt se dem innan de är borta igen. Men men, tiden går ju fort när man har roligt sägs det och det kan ju kanske stämma 
Nåt annat man kan fundera över är ju varför jag är vaken nu, när jag somnade för inte alls så många timmar sen. Svaret är att jag blev hungrig….som attans också. Jag har helskumma tider för att äta numera. De senaste nätterna så har jag käkat runt 2-tiden ungefär, har varit så hungrig att jag mått illa i princip. Well, man kan inte anklaga mig för att skippa ätandet iaf
Jag tror jag tänker försöka somna om i någon timme iaf, det kan behövas. Gröten drar iväg och åker skoter senare idag, så det är väl lika bäst att få någon timmes sömn…så man orkar roa lillfisen sen. För tillfället så ligger han med pappsen i sängen och sussar så sött, nymatad…nybytt och nöjd 
. Risken finns väl att jag bara lägger mig där och stirrar på mina hjärtan…och glömmer bort att somna.
Nej, häva i mig det sista av min frukost nr1 för dagen, sen blir det under täcket igen för en timme eller två.
| Arkiverat under: Random
Publicerat tisdag, 26 januari, 2010 @ 22:11
I förmiddags så fick lilla Theo besök igen…Linus kikade förbi tillsammans med sin far. Theo var lika sällskaplig som vanligt, och sov borta hela kalaset…trevlig kille serru . Well, vi vuxna fick dricka kaffe iaf och Linus hade sin gåstol med sig så det gick väl ingen större nöd på honom.
Framåt kvällen så packade vi in lillfisen i bilen och begav oss in mot stan. Vi landade på barnens hus för att införskaffa nappflaska och en sån där babybok….om de första åren. Vi har ju testat att ge Theo ett mål med ersättning framåt kvällen, för att se om han sover bättre/längre. Det verkar fungera någorlunda iaf, det känns som att han står sig bättre på ersättningen än min mjölk på natten. Jag vet inte om det är sämre med näring efter en hel dag? Hur som, nappflaskan vi hade var ingen hit då det bara rann ur den…smått panik för stackarn som är van att få suga för att få mat. Idag satsade vi på en MAM-flaska istället…och jämför vi hålen i napparna så är det huuuge skillnad. Hålet i MAM-flaskan ser klart bättre ut. Vi får testa ikväll och se om det går bättre att äta ur den här, det är ju många som rekomenderar just den flaskan. Enda kruxet är väl att den är rosa…..haha, men det fanns inget annat att välja på.
Resterande kväll har bara runnit på, som vanligt….jag har fan inte en aning om vart tiden tar vägen. Det känns som man lever mellan matningarna typ, det är de enda tider man har någorlunda koll på. Ja…matningar och blöjbyten . Helt plötsligt så har en hel dag knallat förbi…och du har inte hunnit någonting. Jag antar att det ger sig lite längre fram, när man kommit in i lite mer rutiner.
Nu ska jag dock slösurfa en sväng, sen blir det nog att börja fundera på sängen.
| Arkiverat under: Random, Theo 0-3 mån
Publicerat måndag, 25 januari, 2010 @ 10:40
Nu har vi varit på BVC-besök nr två med Theo. Förra Måndagen när vi kollade vikten så hade han gått upp 10g, idag hade han ökat 145g och 1 cm på längden… 
. Det är rätt skönt att få vikten såpass ofta nu i början, så man vet om han får i sig det han behöver eller inte. Appropå mat så börjar det snart bli dags för en matning igen, men det verkar som att någon planerat att fylla en blöja först . Nu ligger han i pappas knä och gosar sig, men jag antar att det är mamma som kommer att få sköta blöjbytet…haha.
Är sjukt trött för tillfället, nätterna är inte direkt fyllda med sömn. Jag har nog sovit bättre än Gröten dock, jag nickar ju till när jag ammar. Det är tur att fisen gillar att sova på dagtid iaf, så vi får chansen att ta igen sig lite.
Neh…dricka upp kaffet…fixa fisen och sen blir det sängen en sväng
| Arkiverat under: Theo 0-3 mån
Publicerat söndag, 24 januari, 2010 @ 22:47
Idag har jag premiärbadat lilla Theo, det har varit pappas jobb innan. Lilla jag har varit superfeg när det gäller att doppa den stackars kraken i vattnet, livrädd att jag ska tappa greppet ju. Det är ju inte så att han är stilla i vattnet direkt, neeej…det ska sprattlas hej vilt. Well…jag lyckades iaf hålla honom över ytan men jag tror det dröjer en stund innan jag badar honom när jag är ensam hemma…I’m a fegis
Nu är det snart läggdags här hemma. Ska vi få någon sömn så är det nog lika bäst att iaf börja fundera på refrängen. Imorgon ska vi vara på BVC klockan 09:00, så det blir ingen sovmorgon där inte. Efter det tänkte vi att vi skulle ta oss till Falun och fota för tidningen, de kör Måndag och Torsdagar så vi tänkte att det var väl lika bra att få det gjort när vi ändå var ute och for runt. Vi ska kika efter en nappflaska också, den vi ville ha fanns inte på Ica maxi igår.
Neh, läsa lite bloggar, mata och försöka söva bebbe….sen är det väl dags för sängen åt en annan också antar jag.
| Arkiverat under: Theo 0-3 mån
Publicerat söndag, 24 januari, 2010 @ 19:00
Nu har mamma och pappa äntligen fått tummen ur och bestämt ett namn. Det var sannerligen inte lätt, så jag hoppas att fisen blir nöjd nu, annars får han väl skälla på mig när han blir äldre. Namnet/namnen vi bestämt oss för är Theo Axel Emanuel, hur vi ska göra med efternamnen är jag faktiskt inte helt säker på. Skitjobbigt nu när man inte får ha två efternamn, det gör ju egentligen ingen större skillnad men det känns knas när det ena är ett mellannamn. Well…vi får fundera på det en liten stund också, sen är det bara att fylla i och skicka in papprena.
Idag har dagen bara rusat iväg. Vi har haft besök av farmor, farfar, gammelmormor och gammelmorfar. Fisen (Theo numera) gjorde väl som vanligt och sov sig igenom besöket i princip. Ok, han var väl vaken ett par minuter kanske, så han hann säkert se att det var folk där. Present fick vi också….en såndär mackapär så vi kan lyssna på honom när han ligger och snusar i annat rum. Vi har ju inte kommit iväg och köpt någon babywatch…så det passade ju alldeles utmärkt
Neh, nu ska nog jag försöka få i mig lite käk…känns som att skallen håller på att sprängas. Huvudvärk är INTE the shit 
Ja just det ja….tack så jättemycket för era ord om mitt förra inlägg. Nu låter det som att jag är glad över att fler haft det jobbigt det första tiden, men det är inte så jag menar . Det känns dock skönt att höra att det är fler, då känner man sig inte helt rubbad i kolan om man säger så. Tänker jag efter lite så vore det väl märkligt på riktigt…om jag inte oroade mig överhuvudtaget. Jag menar, då hade man väl inte brytt sig? Min oro grundar sig ju på att jag vill att mitt barn ska må bra…och få det allra bästa jag kan ge honom….det är väl allt annat än negativt?
| Arkiverat under: Lillfisen, Theo 0-3 mån
Publicerat lördag, 23 januari, 2010 @ 20:20
Och så sägs det att JAG har skum sovstil^^
| Arkiverat under: Lillfisen
Publicerat lördag, 23 januari, 2010 @ 18:56
Trots att vi nyss har fått hem ett litet mirakel, något av det underbaraste som finns….så är det inte lycka 24/7 här hemma. Mina hormoner löper amok i min kropp, och emellanåt så kan jag börja grina bara man tittar på mig. Det finns tydligen något som kallas för babyblues, inte så sött som det låter kan jag lova. Mitt sällskap är nog inte det trevligaste alla dagar, vem roas av att umgås med en komplett lipsill?
Om lillfisen gråter…så gråter mamma. När lillfisen är extra söt…så gråter mamma…and so on. Sen har vi oron på allt detta, känslan av att jag inte ger mitt barn det han behöver. Jag är livrädd att missa något…och att han då far illa och mår dåligt. Igår grät jag en skvätt för att han svullnat upp i ena ögat och fått sånt där nedrigt klägg, fullkomligt normalt och det är ju bara att badda bort med ljummet vatten….men jag var bestämd med att det var mitt fel!! Han har även haft smårött i kisset emellanåt, något som de också kan ha då och då i början…inte heller något att sjåsa upp sig för om han i övrigt äter som han ska os v…men…mamma är övertygad om att han gjort något fel.
Nätterna är nästan värst, då han valt att han sin vaken period. Han kan äta konstant och blir rent ut sagt skitförbannad om vi inte ägnar honom odelad uppmärksamhet, att vi vill sova skiter han fullkomligt i. Mamma är därmed övertygad om att hon är totalt värdelös som försöker få honom att sova, och att han är otröstlig beror på att hon är dum…inte att han är ett litet monster som har helt andra planer än att sussa. Appropå nattsömnen så ska vi prova med ersättning innan natten, för att se om han somnar bättre på det. Det kanske kan leda till att han kanske lägger sin vakenperiod på en lite trevligare tid. Det är värt ett försök iaf
På Måndag ska vi till BVC för ny vägning, jag hoppas innerligt att han gått upp i vikt….annars lär det väl bli att gråta en skvätt till I guess 
| Arkiverat under: Lillfisen
Publicerat fredag, 22 januari, 2010 @ 0:26
Börjar texten med en liten varning. Det kan hända att den här berättelsen är lite rörig, men ni kan ju trösta er med…att det var min förlossning också
Lördagen den 9/1 -10 så vaknade jag av att jag hade magknip, det var inget jag lade någon större notis vid…förräns jag upptäckte att det följde ett visst mönster. Oregelbundet ja, men det kom lite väl synkat för att vara vanlig magknip. Jag startade upp värktimer.se och lyckades få fram att magknipen återkom ungefär var 6:e min. Än var det för tidigt att ringa eller åka in till förlossingen, så jag tänkte låta det bero. Jag packade ner det sista som skulle med till BB, om det var så att vi skulle bli tvugna att bege oss iväg. Sambon var hos sina föräldrar och fixade med bilbatteriet som knasat de senaste dagarna. Det var relativt lugnt och jag hade nog inte hunnit bli så nervös.
På kvällen så hämtade sambon upp mig och vi åkte till hans föräldrar för lite mat. Nu kom värkarna väldigt glest, men det kändes när de kom kan jag lova. Vi ställde in oss på ännu en natt hemma och höll tummarna för att det iaf var något riktigt på G. Vi gjorde oss ingen brådska hemåt från svärisarna, väskan stod ju packad i bilen och längre resväg till BB hade vi ju inte. Kommer inte riktigt ihåg när vi var hemma, men ser att jag skrev blogg runt 23-tiden iaf.
Gick och lade mig i hyfsad tid, men minns inte om jag hann somna ordentligt. Vet att jag under natten började få riktigt onda värkar, även om de fortfarande var väldigt oregelbundna. Kämpade på några timmar innan jag väckte sambon och sa att jag ville åka in, det kändes som om min rygg höll på att gå av. Att ligga ner var ju bara att glömma. På vägen in till BB så tvingade jag Sambon att svänga in på Statoil i Falun för att köpa lypsyl till mig, jag mindes att luften på lasarettet var rent för jävlig mot läpparna
2010-01-10
06:05:
Skrivs in på BB och hade tydligen uppgett att jag haft smärtsamma värkar sen 3-tiden på natten, så mycket minns jag inte utantill. Bebis huvud var ruckbart och låg i bäckeningången. CTG kopplades och tvi vale för att ligga stilla med de där dosorna på magen, det kändes som värkarna skulle slita sönder mig och jag fick inte göra annat än att ligga där på sidan och se ut som ett fån. Jag tror att jag hade öppnat mig ynka 2 cm när jag kom in, kom ihåg att jag tänkte att detta skulle ta en hel evighet samt att jag var rädd för att bli hemskickad igen.
07:07:
Man tar bort CTG och allt har sett normalt ut. Mina värkar hade dock inte registrerats som de skulle, vilket kändes rätt päck. Hade jag legat med det där på magen helt i onödan? För värkar hade jag fanimej (rent ut sagt) haft.
08:00 -
Är sjukt trött efter en sömnlös natt så jag får en sovdos så jag ska få vila lite. Jag och sambon får byta till ett vilorum med två sängar. Sambon lyckas somna men jag känner att mina värkar bara blir värre och värre. Jag tror dock att jag lyckas slumra in mellan värkarna, för jag ska tydligen ha snarkat lite då och då. Efter någon timme så går jag ut och säger till att jag inte kan komma till ro för att det gör så förbannat ont. Man kopplar CTG igen och den är svårtolkad i vanlig ordning..suck. Vid 10-tiden har jag öppnat mig 3 cm….woho…bara 7 kvar..he
Under förmiddagen kopplas CTG med jämna mellanrum och jag tycker det är lika obehagligt varje gång, bara tanken på att du inte kan gå upp och röra på dig när du vill är rätt jobbig. Nu börjar värkarna komma lite mer regelbundet, men rätt lång tid emellan….jag blir glad att det verkar hända något. Klockan 12:55 känner jag att det knäpper och sen liksom rinner till, jag utbrister att jag antingen pissade på mig eller så gick vattnet . Bm undersökte och konstaterade att det var vattnet som gått, yeeeey!!
Efter vattnet gått så stannade allt av, visst jag hade värkar men de kom glesare än innan och jag kunde to m somna. Så vi låg där i förlossningssalen jag och min sambo, jag i britsen och han i en saccosäck på golvet. Tror vi fick sova i ett par timmar iaf innan man bestämde sig för att hjälpa mig lite på traven. Klockan 16:55 så kopplar man syntocinon (värkstimulerande) för att få fart på det hela. Hittills hade jag klarat mig utan någon smärtlindring alls, men vid 20-tiden så började värkarna bli rätt jobbiga så då bad jag om lustgasen. Var livrädd först att jag skulle må illa, men BM förklarade fint att det var värken som fick mig illamående inte lustgasen. Nu vet jag inte om det var sanningen, men det funkade uppenbarligen för mig då. Vi blev riktiga bundisar jag och den där gasen, attans den som försökte komma emellan…haha. Vid 22-tiden ansåg jag dock att jag ville på de tyngre grejerna så jag bad om EDA. Lite snurrig måste jag ha varit, för så fort jag skulle säga något till någon så satte jag masken framför munnen och pratade i den. Lyckligtvis så kunde BM tolka mina mumlanden utan några större problem.
Man gör en undersökning eftersom jag bad om EDA och BM förklarar snällt för mig att jag hemskt gärna kan få den satt, men jag kommer inte ha någon som helst hjälp av den. Jag var öppen 1o cm och det skulle alltså inte dröja innan det blev krystningstajm. Jag valde givetvis att skippa EDAn och fortsatte med min trogne vän lustgasen istället. Helskum känsla, jag kände ju varenda värk och de gjorde fortfarande förbannat ont…men jag orkade liksom inte bry mig på samma sätt som innan. Det var roligare att ligga och låta som Darth Vader, men det kan hända att det bara var jag som fann det särskilt roligt. De lyckades to m tappa mig på kiss utan att jag brydde mig nämnvärt, det var ju stört omöjligt att sköta den biten själv. Jag tror….(men önskade att jag hade drömt) att jag satt på toaletten med dörren öppen och sambon utanför…och vrålade för alla som ville höra att jag inte kunde kissa
2010-01-11
00:10
Man ser att fisens hjärtljud går ner och de bestämmer sig för att göra sånt där mjölksyretest, det ska göras vid 3 tillfällen med viss tid emellan. Man ska sticka den lille stackarn på huvudet…ischa. Vid det här laget så går förlossningen ganska trögt och jag är skittrött. Det känns som mina värkar går in i varandra och att jag inte får någon riktig chans att slappna av. Jag har vid det här laget inte en susning på hur låga hjärtljud våran lilla fis är nere på , och det var nog lika bäst det. Två utav testerna man tog låg bra under gränsen, det tredje var precis på. Vid 01:50 så tar man det sista testet och där bestämmer man sig för att jag har en kvart på mig att få allt att gå bättre framåt, annars blir det sugklocka. Eftersom jag har så förbannat ont och är så förbannat trött så reagerar jag ju helt skevt, jag tycker det låter som en bra idè att få lite hjälp. BM suckar och förklarar sen det mindre fördelaktiga med en sugklocka, hon betonar ordet ONT och jag inser snart att det inte verkar vara någon hit.
På något vis så lyckas jag skjutsa på allting så läkaren bestämmer sig för att vi får sköta oss själva. Jag har fortfarade pissont och jag skäller fortfarande på alla som kommer i min väg. Paniken är heller inte borta, men jag har nog ropat efter vargen lite väl många ggr…för det är inte längre någon som tror att jag verkligen tänker ge upp. Från min synvinkel så händer det ju nada där nere i regionerna, det går to m så långt att sambon får ta kameran och dokumentera att vi faktiskt har en bebbe på väg ut. Jag blir tillfrågad om jag vill sträcka ner handen och känna på huvudet, vilket jag gör. Jag rycker tillbaks handen igen, det känns ju superläskigt. Hur i hela friden ska jag få ut det där och lite till?
Vid det här laget så är jag nog glad att sambon fortfarande är kvar i rummet, eller hos mig överhuvudtaget. Jag har försökt slita ur droppet, slängt värmekuddar över halva rummet….anklagat BM och läkare för att vara fulla med skitsnack, jag har skitit på mig…..helnäck inför 4 pers!!!!!! Det kändes som om jag la en hel koblaja, men i själva verket var det nog mer en harplutt…BUT STILL!!!! Det är INTE ladylike.
02:21
Klockan 02:21 så föds han äntligen….våran älskade och efterlängtade son!!!
Han har varit lite stressad så han hade bajsat i fostervattnet och hade navelsträngen löst runt halsen, men allt verkade under omständigheterna bra. Apgartestet visade 9,10, 10 vilket är det vanligaste vad jag förstår. Jag var skapligt yr när de höll upp honom och sambon tittade efter vad det blev. Jag hörde ett ” Det blev en TT älskling…det blev en TT!” Barnmorskan tittade frågande på oss och undrade…”det blev en VAD?”. TorTure är vad vi har kallat magen under graviditeten, vi har alltid pratat om den som en han. Våran känsla visade rätt….vi fick den underbaraste lilla pojken i hela världen.
Timmarna efter förlossningen rusade iväg, det var mys med lillfisen en stund innan vi fick den berömda fikabrickan. TT provade att amma lite och det gick väl sisådär. Vi hade dock blivit förvarnade att han kunde bli att må illa det första dygnet, pg a han hade svalt fostervatten. Huvudsaken var att han fick träna på att leta bröstet. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning allt hände, men det skulle duschas och kissas för min del….TT skulle vägas, mätas och badas eftersom han var full med smutsigt fostervatten. Nere på BB var det fullsmockat så vi fick bli kvar på förlossningen ett tag. De tog in en madrass så att sambon kunde få sig lite sömn innan det var dags för flytten. När vi väl kommit till ro och skulle lägga oss, så kommer de in och förklarar att det var dags att byta avdelning . En snabb läkarundersökning av lillfisen sen var vi ready to go. Det var med blandade känslor kan jag lova.
Tiden på BB var ganska jobbig för min del, jag kände mig ensam och saknade min sambo så det gjorde ont. Nu åkte jag hem på Onsdagen så jag sov bara där i två nätter, men det var nog för min del. Jag grät när min sambo var tvungen att åka hem, timmarna han fick vara hos oss gick alldeles för snabbt. Förutom det så var det väl rätt ok antar jag? Personalen var noga med att visa att de fanns där, de ville kika så att amningen fungerade och erbjöd avlastning om jag behövde det. Jag gick omkring som i en dvala därinne. Man räknade dygnet i de klockslag då det var måltider typ. Nu är det bara kvällsmaten kvar, sen är det ny natt igen.
Det var underbart att komma hem!
Jag var överlycklig när jag äntligen fick ringa det där samtalet hem. När läkarundersökningarna och proverna (PKU och hörseltest) var klara så ringde jag sambon och sa att han kunde komma när han ville…nu var vi fria att gå. Det tog inte långa stunden innan han var på plats, han hjälpte mig att packa ihop alla grejer som skulle med hem. Själv hade jag dragit på mig ett snyggt ryggskott, så jag var lagom rörlig. Till slut så hade vi iaf lyckats böka ner allt…inklusive liten bebis i för stor overall….ner i ett babyskydd…ingen lek!!!
När vi kom ner till stora entrén så satte jag mig med fisen på en bänk så sambon/pappa fick gå och hämta bilen. Det var ju inte direkt sommarvärme ute så vi tänkte det var bäst att han körde fram så långt det gick. När vi satt där och väntade så kom farmor knatandes, äntligen fick hon träffa sitt andra barnbarn. Hon jobbar ju på sjukhuset och passade på att springa ner efter lunch. Hon visste ju när vi hade åkt in, så hon hade ju också fått vänta med spänning på att han skulle behaga titta ut :)
Nu har vi varit hemma i lite över en vecka. Det känns fortfarande ovant och man är rädd att inte räcka till. Men det hör nog till, det är ju första ggn och då vet man inte allt. Jag är skitkänslig och gråter för minsta lilla emellanåt, i synnerhet när jag får för mig att jag inte ger fisen allt han behöver. Jag är så otroligt tacksam för att jag har en sambo som verkligen lyssnar på mig just nu, att han fattar att det är lite tango med hormonerna för tillfället.
Jag älskar er….min underbara lilla familj
| Arkiverat under: Förlossningen
Gammalt »
