hecate

Börjar texten med en liten varning. Det kan hända att den här berättelsen är lite rörig, men ni kan ju trösta er med…att det var min förlossning också

Lördagen den 9/1 -10 så vaknade jag av att jag hade magknip, det var inget jag lade någon större notis vid…förräns jag upptäckte att det följde ett visst mönster. Oregelbundet ja, men det kom lite väl synkat för att vara vanlig magknip. Jag startade upp värktimer.se och lyckades få fram att magknipen återkom ungefär var 6:e min. Än var det för tidigt att ringa eller åka in till förlossingen, så jag tänkte låta det bero. Jag packade ner det sista som skulle med till BB, om det var så att vi skulle bli tvugna att bege oss iväg. Sambon var hos sina föräldrar och fixade med bilbatteriet som knasat de senaste dagarna. Det var relativt lugnt och jag hade nog inte hunnit bli så nervös.

På kvällen så hämtade sambon upp mig och vi åkte till hans föräldrar för lite mat. Nu kom värkarna väldigt glest, men det kändes när de kom kan jag lova. Vi ställde in oss på ännu en natt hemma och höll tummarna för att det iaf var något riktigt på G. Vi gjorde oss ingen brådska hemåt från svärisarna, väskan stod ju packad i bilen och längre resväg till BB hade vi ju inte. Kommer inte riktigt ihåg när vi var hemma, men ser att jag skrev blogg runt 23-tiden iaf.

Gick och lade mig i hyfsad tid, men minns inte om jag hann somna ordentligt. Vet att jag under natten började få riktigt onda värkar, även om de fortfarande var väldigt oregelbundna. Kämpade på några timmar innan jag väckte sambon och sa att jag ville åka in, det kändes som om min rygg höll på att gå av. Att ligga ner var ju bara att glömma. På vägen in till BB så tvingade jag Sambon att svänga in på Statoil i Falun för att köpa lypsyl till mig, jag mindes att luften på lasarettet var rent för jävlig mot läpparna

2010-01-10

06:05:
Skrivs in på BB och hade tydligen uppgett att jag haft smärtsamma värkar sen 3-tiden på natten, så mycket minns jag inte utantill. Bebis huvud var ruckbart och låg i bäckeningången. CTG kopplades och tvi vale för att ligga stilla med de där dosorna på magen, det kändes som värkarna skulle slita sönder mig och jag fick inte göra annat än att ligga där på sidan och se ut som ett fån.  Jag tror att jag hade öppnat mig ynka 2 cm när jag kom in, kom ihåg att jag tänkte att detta skulle ta en hel evighet samt att jag var rädd för att bli hemskickad igen.

07:07:
Man tar bort CTG och allt har sett normalt ut. Mina värkar hade dock inte registrerats som de skulle, vilket kändes rätt päck. Hade jag legat med det där på magen helt i onödan? För värkar hade jag fanimej (rent ut sagt) haft.

08:00 -
Är sjukt trött efter en sömnlös natt så jag får en sovdos så jag ska få vila lite. Jag och sambon får byta till ett vilorum med två sängar. Sambon lyckas somna men jag känner att mina värkar bara blir värre och värre. Jag tror dock att jag lyckas slumra in mellan värkarna, för jag ska tydligen ha snarkat lite då och då. Efter någon timme så går jag ut och säger till att jag inte kan komma till ro för att det gör så förbannat ont. Man kopplar CTG igen och den är svårtolkad i vanlig ordning..suck. Vid 10-tiden har jag öppnat mig 3 cm….woho…bara 7 kvar..he

Under förmiddagen kopplas CTG med jämna mellanrum och jag tycker det är lika obehagligt varje gång, bara tanken på att du inte kan gå upp och röra på dig när du vill är rätt jobbig. Nu börjar värkarna komma lite mer regelbundet, men rätt lång tid emellan….jag blir glad att det verkar hända något.  Klockan 12:55 känner jag att det knäpper och sen liksom rinner till, jag utbrister att jag antingen pissade på mig eller så gick vattnet . Bm undersökte och konstaterade att det var vattnet som gått, yeeeey!!

Efter vattnet gått så stannade allt av, visst jag hade värkar men de kom glesare än innan och jag kunde to m somna. Så vi låg där i förlossningssalen jag och min sambo, jag i britsen och han i en saccosäck på golvet. Tror vi fick sova i ett par timmar iaf innan man bestämde sig för att hjälpa mig lite på traven. Klockan 16:55 så kopplar man syntocinon (värkstimulerande) för att få fart på det hela. Hittills hade jag klarat mig utan någon smärtlindring alls, men vid 20-tiden så började värkarna bli rätt jobbiga så då bad jag om lustgasen. Var livrädd först att jag skulle må illa, men BM förklarade fint att det var värken som fick mig illamående inte lustgasen. Nu vet jag inte om det var sanningen, men det funkade uppenbarligen för mig då. Vi blev riktiga bundisar jag och den där gasen, attans den som försökte komma emellan…haha. Vid 22-tiden ansåg jag dock att jag ville på de tyngre grejerna så jag bad om EDA. Lite snurrig måste jag ha varit, för så fort jag skulle säga något till någon så satte jag masken framför munnen och pratade i den. Lyckligtvis så kunde BM tolka mina mumlanden utan några större problem.

Man gör en undersökning eftersom jag bad om EDA och BM förklarar snällt för mig att jag hemskt gärna kan få den satt, men jag kommer inte ha någon som helst hjälp av den. Jag var öppen 1o cm och det skulle alltså inte dröja innan det blev krystningstajm.  Jag valde givetvis att skippa EDAn och fortsatte med min trogne vän lustgasen istället. Helskum känsla, jag kände ju varenda värk och de gjorde fortfarande förbannat ont…men jag orkade liksom inte bry mig på samma sätt som innan. Det var roligare att ligga och låta som Darth Vader, men det kan hända att det bara var jag som fann det särskilt roligt.  De lyckades to m tappa mig på kiss utan att jag brydde mig nämnvärt, det var ju stört omöjligt att sköta den biten själv. Jag tror….(men önskade att jag hade drömt) att jag satt på toaletten med dörren öppen och sambon utanför…och vrålade för alla som ville höra att jag inte kunde kissa

2010-01-11

00:10
Man ser att fisens hjärtljud går ner och de bestämmer sig för att göra sånt där mjölksyretest, det ska göras vid 3 tillfällen med viss tid emellan. Man ska sticka den lille stackarn på huvudet…ischa.  Vid det här laget så går förlossningen ganska trögt och jag är skittrött. Det känns som mina värkar går in i varandra och att jag inte får någon riktig chans att slappna av. Jag har vid det här laget inte en susning på hur låga hjärtljud våran lilla fis är nere på , och det var nog lika bäst det. Två utav testerna man tog låg bra under gränsen, det tredje var precis på. Vid 01:50 så tar man det sista testet och där bestämmer man sig för att jag har en kvart på mig att få allt att gå bättre framåt, annars blir det sugklocka. Eftersom jag har så förbannat ont och är så förbannat trött så reagerar jag ju helt skevt, jag tycker det låter som en bra idè att få lite hjälp. BM suckar och förklarar sen det mindre fördelaktiga med en sugklocka, hon betonar ordet ONT och jag inser snart att det inte verkar vara någon hit.

På något vis så lyckas jag skjutsa på allting så läkaren bestämmer sig för att vi får sköta oss själva. Jag har fortfarade pissont och jag skäller fortfarande på alla som kommer i min väg. Paniken är heller inte borta, men jag har nog ropat efter vargen lite väl många ggr…för det är inte längre någon som tror att jag verkligen tänker ge upp. Från min synvinkel så händer det ju nada där nere i regionerna, det går to m så långt att sambon får ta kameran och dokumentera att vi faktiskt har en bebbe på väg ut. Jag blir tillfrågad om jag vill sträcka ner handen och känna på huvudet, vilket jag gör. Jag rycker tillbaks handen igen, det känns ju superläskigt. Hur i hela friden ska jag få ut det där och lite till?

Vid det här laget så är jag nog glad att sambon fortfarande är kvar i rummet, eller hos mig överhuvudtaget. Jag har försökt slita ur droppet, slängt värmekuddar över halva rummet….anklagat BM och läkare för att vara fulla med skitsnack, jag har skitit på mig…..helnäck inför 4 pers!!!!!! Det kändes som om jag la en hel koblaja, men i själva verket var det nog mer en harplutt…BUT STILL!!!! Det är INTE ladylike.

02:21

Klockan 02:21 så föds han äntligen….våran älskade och efterlängtade son!!!

Han har varit lite stressad så han hade bajsat i fostervattnet och hade navelsträngen löst runt halsen, men allt verkade under omständigheterna bra. Apgartestet visade 9,10, 10 vilket är det vanligaste vad jag förstår. Jag var skapligt yr när de höll upp honom och sambon tittade efter vad det blev. Jag hörde ett ” Det blev en TT älskling…det blev en TT!” Barnmorskan tittade frågande på oss och undrade…”det blev en VAD?”. TorTure är vad vi har kallat magen under graviditeten, vi har alltid pratat om den som en han. Våran känsla visade rätt….vi fick den underbaraste lilla pojken i hela världen.

Timmarna efter förlossningen rusade iväg, det var mys med lillfisen en stund innan vi fick den berömda fikabrickan. TT provade att amma lite och det gick väl sisådär. Vi hade dock blivit förvarnade att han kunde bli att må illa det första dygnet, pg a han hade svalt fostervatten. Huvudsaken var att han fick träna på att leta bröstet. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning allt hände, men det skulle duschas och kissas för min del….TT skulle vägas, mätas och badas eftersom han var full med smutsigt fostervatten. Nere på BB var det fullsmockat så vi fick bli kvar på förlossningen ett tag. De tog in en madrass så att sambon kunde få sig lite sömn innan det var dags för flytten. När vi väl kommit till ro och skulle lägga oss, så kommer de in och förklarar att det var dags att byta avdelning .  En snabb läkarundersökning av lillfisen sen var vi ready to go. Det var med blandade känslor kan jag lova.

Tiden på BB var ganska jobbig för min del, jag kände mig ensam och saknade min sambo så det gjorde ont. Nu åkte jag hem på Onsdagen så jag sov bara där i två nätter, men det var nog för min del. Jag grät när min sambo var tvungen att åka hem, timmarna han fick vara hos oss gick alldeles för snabbt. Förutom det så var det väl rätt ok antar jag? Personalen var noga med att visa att de fanns där, de ville kika så att amningen fungerade och erbjöd avlastning om jag behövde det. Jag gick omkring som i en dvala därinne. Man räknade dygnet i de klockslag då det var måltider typ. Nu är det bara kvällsmaten kvar, sen är det ny natt igen.

Det var underbart att komma hem!

Jag var överlycklig när jag äntligen fick ringa det där samtalet hem. När läkarundersökningarna och proverna (PKU och hörseltest) var klara så ringde jag sambon och sa att han kunde komma när han ville…nu var vi fria att gå. Det tog inte långa stunden innan han var på plats, han hjälpte mig att packa ihop alla grejer som skulle med hem. Själv hade jag dragit på mig ett snyggt ryggskott, så jag var lagom rörlig. Till slut så hade vi iaf lyckats böka ner allt…inklusive liten bebis i för stor overall….ner i ett babyskydd…ingen lek!!!

När vi kom ner till stora entrén så satte jag mig med fisen på en bänk så sambon/pappa fick gå och hämta bilen. Det var ju inte direkt sommarvärme ute så vi tänkte det var bäst att han körde fram så långt det gick. När vi satt där och väntade så kom farmor knatandes, äntligen fick hon träffa sitt andra barnbarn. Hon jobbar ju på sjukhuset och passade på att springa ner efter lunch. Hon visste ju när vi hade åkt in, så hon hade ju också fått vänta med spänning på att han skulle behaga titta ut :)

Nu har vi varit hemma i lite över en vecka. Det känns fortfarande ovant och man är rädd att inte räcka till. Men det hör nog till, det är ju första ggn och då vet man inte allt. Jag är skitkänslig och gråter för minsta lilla emellanåt, i synnerhet när jag får för mig att jag inte ger fisen allt han behöver. Jag är så otroligt tacksam för att jag har en sambo som verkligen lyssnar på mig just nu, att han fattar att det är lite tango med hormonerna för tillfället.

Jag älskar er….min underbara lilla familj